Kapitlet 2

Låkeri höll på att packa sin saker, hon skulle se det stora loppet. Det stora loppet var en ridtävling som gick ut på att många olika flyg varelser skulle tävla mot varandra en tävling som hölls en gång om året i år skull tävlingen hållas i skogen de borde i och det var hennes fars idé familjen skulle se den. Låkeri ville föst inte se tävlingen men när hon fick vetta att det skulle sitta i samma loge älvdrottningen så ändrade hon sej. Allt på grund av att Flixy var förlovad med Älker Ljus son till Lypp Ljus älvdrottningens marskalk.

Flixy, Låkeris yngre syster som fick allt i värden kände Låkeri ibland. Låkeris vingar var missbildade sen födseln hennes vänstra vinge var mycket mindre än hos en normal älva och den högra hade massa hål i sej och så var den böjd/krökt på mer än ett ställ. Om det vore för de assymetriska vingarna så skulle det vara hon istället för Flixy som var förlovad med en fin familj. Älvorna hade inte adelsfamiljer men familjen Ljus var det i allt utom namnet.

Flixy borde vara tacksam att bli ingift i familjen Ljus var ett privilegium. Istället klagade hon över det. Som det fanns något att klaga över tänkte Låkeri. Att få leva i ett av värmeträden borde var allas dröm att få de bästa maten och bli uppassad på och sedd till ens minsta behov. Stället sa Flixy bara att man skulle kunna flyga mycket där. Som att flyga vore det viktigaste i värden. Låkeri hade aldrig gillat att flyga. Kanske det berodde på vingarna. Men Flixy älskade det, hon hade kanske några av de finaste vingarna Låkeri hade sett. Men Flixy missbrukade dom genom att flyga fortare, högre ock krångligare än någon annan älva. Såna vingar borde inte användas på det sättet de borde visas upp på ett elegant och prestigefullt sätt. Inte larva omkring.

De flög iväg till det stora loppet. Låkeri hade problem att hänga med, hennes flygning var dålig av uppenbara anledningar hon var snart långt efter de andra. Hennes systrar Flixy och Vilpin flög 0ch hjälpte hjälpte henne, Låkeri tog glatt emot hjälpen och lade armarna kring sina systrars axlar. Hon såg träden, blommor och de målen som fanns. Låkeri gillade skogen och den älvby de bodde i och förstod varför Flixy och Vilpin ville lämna den. På ett sätt ville hon också lämna byn men det var bara för att älvdrottningen inte bodde i den. Förhoppningsvis så skulle Gloppy som var för ung för att hänga med, se det förnuftiga i det. Värden var full med faror och att stanna på en tryggt och säker plats istället för att färdas långa streckor och söka faror var obegripligt för henne

Det var framme vid det stora loppet. Låkeri ville genast till älvdotninges loge. Men Flixy ville inte det. Hon ville se loppet vid ett högt träd för att se så mycket som möjligt av loppet och vem som kom i mål först. Vilpin ville hellre var vid folk massan och höra deras historier om omvägen. Vilpin hade alltid varit intresserad om vad som fans utanför skogen. På ett sätt var det alla tre det men av olika anledningar. Deras far sa ”Jag förstår att inte alla vill sitta med älvdrotningen. Jag antar jag säga till Lypp att vi beslöt oss för att stanna hemma.” Låkeri kunde inte tro sina öron höll deras far Ågest hade ju sagt var de skulle sittamen, så varför hade han ändrat sej? Hon som hade flugit hela vägen hit och allt. Ja det kanske inte tog jätte lång tid för en en älva med ett par normala vingar att ta sej hit men för henne hade det vart rena marschen. Så varför varför hade deras far ändrat sej. Låkeri var på väg att säga att, var det ingen som tänkte på henne, den enda anledningen till att hon hade gått med på att flyga till det stora loppet var att träffa älvdrotningen, men innan hon hann säga något sa deras far ”Fast vi måste tänka på Låkeri.” Äntligen var det någon som tänkte på henne tänkte Låkeri. ”Så vi kan inte inte var flyga bland människor för hon kan inte flyga väldigt slängigt.” Fortsatte Ågest ”Vi kan heller inte flyga upp längst upp i ett i högt träd för er syster är höjd rädd.” Nu skulle det komma då deras far sa att skulle sitta med älvdrottningen. Hon uppskattade inte helt att far nämnde hennes brister men hon skulle förlåta honom om han bara sa att de skulle sitta med älvdrotningen. Tänkte Låkeri fast nu när hon tänkte efter det var bra det bra att far på pekade hennes brister då skulle inte hennes systrar klaga. Fast deras far sa:

”Så därför ska vi sitta i det lägre grenarna” Låkeri var nära att gråta, men hon var den äldsta systen så hon höll tillbaka tårarna. Fast Flixy och Vilpin tycke att det var en utmärkt kompromiss.

Det stora loppet hade hållit på länge nu men än så länge var det ingen som hade gått i mål. Låkeri undrade ifall hon hade sagt något så kanske det skulle sitta i älvdrottningens loge nu. Vilpin snackade med några människor i närheten av trädet det satt i, men Flixy kunde inte få nog av loppet, hon pekade ut ryttaren som låg först och försökte flyga närmare. Men deras far sa:

”Flyg inte för nära.” Medan Låkeri försökte se älvdottningen. Det var inte lätt från grenen, men någon annan fick syn på dom. Det var Lypp Ljus, han flög till deras far och sa:

”Men Ågest jag var nära att tro att du inte skulle komma säg mej varför sitter du och dina döttrar härnär ni har fått en inbjuden från älvdrotningen?” Äntligen så skulle det komma till älvdrottningen tänkte Låkeri det kanske var i elfte timmen men om de skyndade sej så kanske hon skulle hinna träffa henne inan loppet var slut.

Hon vände sej mot Flixy för att ropa tillbaka henne bara för att finna att Flixy hade flyget för nära. Plötsligt förlorade Låkeri alla tankar på att träffa älvdrotningen och skrek:

”Kom tillback genast!” Flixy Vände sej om sen hände det som inte fick hända. Drakeld träffade Flixys vingar. Flixy fick panik viftade helt vilt med vingarna men det hjälpte inte och hon föll. Låkeri flög genast efter henne snabbare än vad hon någonsin hade flugit förut. Om man hade sett henne då hade man inte trott att den älvan var höjdrädd eller hade ett par dåliga vingar att flyga med. För det var högt uppe. Hon fångade Flixy och det kom ett stänk med regn som släckte elden. Men skadan var redan gjord. Flixys vingar hade bränts bort och kvar var en blödande rygg. Flixy hade ofta skrutit om att hon var den bästa flygaren i klassen och den enda i skolan som hade ridit ett djur förut. Låkeri hade varit avundsjuk på sin systers vingar och mer än ett tillfälle hade hon önskat bort dem. Fast nu när de väl var borta ångrade hon sej. Hon skrek i luften:”Jag menade det inte.” Om och om igen fast till vem hon sa det till visste hon inte.

Kapitel 1

Flixy satt i ett träd och tittade på fåglarna som flög i skyn. Det var vid dessa tillfällen hon älskade vara en vildälva. Men det var inte alla i familjen som kände så framför allt hennes mor och äldre syster. Hon kunde förstå dom. Det fanns få fördelar med att vara en vildälva och många fördelar att tillhöra en ett av de fem samhällen som de andra älvorna utgjorde. Problemet var bara att Fixys mor var nära att få sin vilja igenom på grund av tre saker. Det fösta var att Flixy hade mist sina vingar i en olycka den andra orsaken var att Flixy var en älvdrotningskandidat trots att vildälvor som kandidater genom historien kunde räknas på en hand. Flixy var inte som andra älvor. Inte bara för hon kunde inte flyga. Utan för sina intressen.

Hon satt i ett träd under varm sommar dag och funderade på olycksdagen det gjorde hon ofta för efter olyckan så umgicks hon inte mycket med andra älvor.

Plötsligt kände Flixy rök i luften hon vände blicken och såg lite rök. hon gick längre ut på kvisten för att få en bättre blick då såg hon att det var brandrök. Men kvisten hon stod på klarade inte av hennes vikt utan bröts av. Flixy fick tag på några blad och som dämpade hennes fall men vinden blåste henne mot brandröken. Det brann i närheten av en jaktstuga och hon landade mjukt intill. På grund av Flixys storlek behövde hon inte ducka för röken. Flixys instinkter sa att hon skull springa men hon fick syn på en korp som hade fastnat i en fälla. Det var en repsnara kring korpens hals och hon förstod att fågeln inte skulle överleva branden. Flixy och fågeln var omgiven av eld och fanns bara en öppning frågan var bara ifall hon skulle hinna fly och rädda fågeln. Flixy sprang mot fången och försökte få upp knuten fågeln gjorde det inte lätt för henne den hade panik och om den inte lugnade ner sig så skulle den strypas innan elden slukade den. Det började bli varmare, Flixy hade aldrig känt sån hetta inte sen olycksdagen. Flixy fick verkligen kämpa med kuten och ett tag trodde hon att hon aldrig skulle få loss den i tid, men till slut fick gick den upp och fågeln flög iväg, fast det hade Flixy ingen nytta av för nu var hon omringad av elden som kom närmare. Om hon bara hade kvar sina vingar då kunde hon flyga därifrån precis som fågeln. I desperation började hon gräva. Fast att gräva var inget brukad göra och så hade hon inget anat att gräva med än händerna. Det gick fasansfullt långsamt, hon skulle nog inte hinna särskilt långt innan elden slukade henne. En gren föl ner med en stor smäll framför henne och tittade upp. Hon kunde inte se något, bara rök och en mörk skugga som kom närmare och närmare. Plötsligt grep något tag i henne. Hon kunde inte se vad det var. Men hon var tacksam för hon lyftes upp från marken och bort från elden. När Flixy och hennes mystiska räddare kom från röken såg hon vem det var. Det var korpen som hon hade befriat från snaran. Den höll fast henne i klorna medan den flög. Hon såg skog för första gången på länge ovanifrån. Korpen flög länge innan den landade på ett berg. Flixy hade aldrig sett detta berg tidigare. Det var ett högt berg . Flixy kunde inte se hur högt det var eller se hur långt det var till marken. Fast Flixy såg ett par fjädrar. Mitten av fjädrarna var eldröd, den yttre var gryningsgul och fjäder spetsen var gyllen gul. 

Plötsligt flög korpen iväg så Så Flixy blev strandsatt på berget. Hon var högt uppe med en lång väg ner. Höjden Fick henne att tänka på sin äldre syster Låkeri som var höjdrädd. Flixy började klättra ner det gick långsamt och hon hann inte komma långt innan de blev mörkt. Det fans inget som Flixy kunde göra ett vindskydd av så hon tvingades sova under bar himmel. När det blev morgon igen kunde Flixy se massor av mörka moln. Det skulle nog bli en otrevlig regnskur och kanske åska. Det var inte bra och hon skulle tvingas att försöka hitta ett skydd istället för att fortsätta ta sig ner. Flixy letade länge efter ett skydd men fann inget. Efter vad som kändes som en evighet så började det ösregna.

Vattnet kom som en flod och Flixy sveptes av från kanten av berget. Flixy föll men plötsligt träffade hon något. Hon blundade, såg inte vad de var. Men när Flixy öppnade ögonen var det korpen som hade räddat henne från elden. Fast nu hängde hon inte i fågelns klor utan hon var på korpens rygg. Korpen landade på marken nära en grotta den var knappt en meter hög men de båda fick plats i den. Grottan låg nära bergets fot och det gick enkelt att ta sig till marken.

Det var eftermiddag då ovädret slutade. Trots att det hade slutat regna så var korpen kvar. Flixy tänkte att kanske var hungrig och kände hur hungrig hon själv var. Korpar åt inte älvor men kanske just den här korpen gjorde det. Fast korpen vare sig flög eller kom närmare den bara stod där med ryggen vänd emot henne. Hon smög sig närmare korpen långsamt. Flixy stannade när hon var så nära att hon bara kunde sträcka ut handen för att nudda korpen. Flixy klappade den den på ena vingen utan att korpen gjorde något. Hon klättrade upp på korpen och satte sig på hans hals. Då flög den iväg. Det gick snabbt Flixy hade svårt att hålla sig kvar, men på något sätt lyckades hon. Hon märkte snart att hon kunde styra den genom helt enkelt luta sig höger eller vänster. Flixy lärde sig även andra kommandon som att stiga, flyga fortare, långsammare och landa.

Flixy hade inte flugit på länge såpas länge att hon glömde bort att hon inte hade ätit på hela dan.

Hon flög med korpen resten av dan och det var kväll när de äntligen flög hem. Det var fullmåne den natten så det var enkelt att hitta det trädet Flixy bodde i.