Manga [mɑŋɡa] (från japanska 漫画 Manga ungefär ”fria bilder”) är det japanska ordet för tecknade serier, och syftar i Europa och Nordamerika på japanskproducerade serier.
De japanska serierna är den dominerande serietraditionen i Östasien och Sydöstasien, och har sedan millennieskiftet också haft påtagligt inflytande på europeiska och nordamerikanska serieskapare.
Form
Första utgåvan av pojkserietidningen Weekly Shōnen Magazine (1959).
De tidigaste moderna japanska serierna var vertikala strippserier, ett format som sedermera fått namnet yonkoma (四コマ), vilka, efter nordamerikansk modell, publicerades i dagspressens söndagsutgåvor. Under efterkrigstiden etablerades de första serietidningarna, vilket sedermera blivit det huvudsakliga formatet för japanska serier; idag uppges 35 % av allt tryckt material i Japan vara serier.
Flertalet japanska serier är fortsättningsserier som kan pågå under åratal. De publiceras vanligen först i stora, telefonkatalogliknande, antologiserietidningar på 200 till 850 sidor, varav varje serie tilldelas omkring 15-40 sidor/tidning – ett kapitel. Därefter samlas flera kapitel av respektive serie i mer påkostade pocketböcker av bättre kvalitet (så kallade tankōbon), avsedda att, till skillnad från serietidningarna, sparas och samlas.
I enlighet med det traditionella sättet att skriva japanska, läses manga från höger till vänster. De allra flesta seriesidorna trycks i svartvitt; ofta är dock ett antal sidor närmast omslagen i färg (bland annat där reklamen trycks), vilket möjliggör färgtryck även åt vissa seriesidor. Bland de stora aktörerna märks förlagen Akita Shoten (vars flaggskep bland serietidningarna, Weekly Shōnen Champion, publiceras sedan 1969), Futabasha (Weekly Manga Action, 1967), Houbunsha (Weekly Manga Times, 1956), Kodansha (Weekly Shōnen Magazine, 1959), Nihon Bungeisha (Weekly Manga Goraku, 1968), Jitsugyo no Nihon Sha (Weekly Manga Sunday, 1959), Shogakukan (Weekly Shōnen Sunday, 1959), Shueisha (Weekly Shōnen Jump, 1968), samt Kadokawa Shoten (Shōnen Ace, 1994)
Historik
Badande människor i Katsushika Hokusais Manga.
Förhistorien (1100-tal till 1800-tal)
Sekvenskonst har gamla anor i Japan och kan spåras ända till 1100-talet, då den tecknande munken Toba Sōjō skapade de fyra chōjū giga-rullarna. Ordet ”manga” kan bokstavligen översättas till ”fria bilder” och myntades av Katsushika Hokusai och andra 1800-talskonstnärer som arbetade i träsnitt (ukiyo-e), för utgivningen av bildsamlingar innehållande skämtteckningar.
Pionjäråren (1902–1945)
Den första yonkomaserien, och således den första egentliga japanska serien, skapades av Rakuten Kitazawa 1902. Serien fick namnet Jiji Manga (時事漫画) och hade till form och tematik mycket gemensamt med amerikanska pionjärserier som Richard F. Outcaults The Yellow Kid, Rudolph Dirks Knoll och Tott, och Frederick Burr Oppers Happy Hooligan. Inspiration hade upphovsmannen fått genom sitt tidigare samarbete med den i Japan verksamme australiske skämttecknaren Frank Arthur Nankivell.
Vid sidan av Kitazawa kom också Ippei Okamoto att spela en stor betydelse för seriekonstens etablering i Japan, dels genom sin egen produktion, vilken huvudsakligen bestod av skämtteckningar, och dels genom sitt översättande av amerikanska dagspresserier som Storklas och Lillklas och Gyllenbom.
Osamu Tezuka
Huvudartikel: Osamu Tezuka
Japans nederlag vid andra världskrigets slut innebar en ny tid för landet, både politiskt och kulturellt. Den 3 maj 1947 infördes en ny grundlag, den så kallade fredskonstitutionen, genom vilken den tidigare absoluta monarkin ersattes med ett demokratiskt styre. Den nya grundlagen var inte minst gynnsam för konstnärer och folk i underhållningsbranschen, och kom att innebära en ny era också för landets produktion av tecknade serier; bland annat började de första serietidningarna publiceras, däribland Monthly Manga Shōnen, utgiven av landets ledande bokförlag Kōdansha 1947-1955. I och med serietidningarna kunde också serierna börja utvecklas från yonkoma, till längre, sammanhållande, fortsättningberättelser.
Den 4 januari, 1946 hade tidningen Shokokumin Shinbun börjat publicera Maachan no Nikkichō (”Ma-chans dagbok”), en kodomo manga, barnserie, i yonkoma-format. Serien avslutades redan påföljande år, men dess skapare, Osamu Tezuka, skulle under 1950-talet, bland annat i Monthly Manga Shōnen, komma att utforma den estetiska och narrativa mallen för den moderna mangan. Tezukas stil kännetecknades av storögda varelser med oproportionerliga kroppar, bland annat med inspiration från Betty Boop och Walt Disneys Bambi. 1952 publicerades de första avsnitten av science fiction-serien Astro Boy, vilken blev Tezakus genombrottserie och kom att pågå till 1968. Astro Boy kom att bli en av alla tiders mest framgångsrika japanska serier, både nationellt och internationellt, och fick sedermera en mängd uppföljare och nyversioner.
I Takarazuka har man inrättat ett museum över Osamu Tezuka.
Under de påföljande decennierna kom Tezuka att leda marknaden av shōnen manga, serier riktade till tonårspojkar, och blev också, bland annat med Princess Knight, ledande inom shōjo manga, flickserier. Vid sin död 1989 lämnade han efter sig över 150.000 seriesidor, med betydande verk inom de flesta genrer; bland hans övriga mest namnkunniga serietitlar märks Kimba, det vita lejonet, Black Jack, Buddha, Adolf, och Phoenix.
Jämte och efter Tezuka
En mangaaffär i Japan
Vid sidan av Osamu Tezuka kom också hans samtida kollegor Machiko Hasegawa och Yoshihiro Tatsumi att få stor betydelser för Japans vidare seriehistoria.
Yoshihiro Tatsumi, etablerade 1957 en alternativ serietradition, till en början genom korta serienoveller. Tatsumi, som uttryckligen ville distansera sig från Tezukas bildberättande, tecknade i en betydligt mer realistisk stil, med såväl vardagsnära teman som utpräglat våldsamma berättelser, och kallade sina serier, i kontrast till Tezukas ”manga”, för ”gekiga” (”dramatiska bilder”). Tezuka kom dock att bli den kommersiellt mest framgångsrike av de två, liksom den som kom att få störst inverkan på landets fortsatta serieskapande, och gekinga kom med tiden att förstås som en subgenre till mangan.
Den kvinnliga serieskaparen Machiko Hasegawa rönte dock tidigt stora framgångar med sin humorserie Sazae-san. Serien, en yonkoma-manga, pågick från 1946 till 1974 och innebar startskottet för genren josei manga, kvinnoserier. Till skillnad från majoriteten andra serietraditioner världen över, som under senare häften av 1900-talet utvecklades till att huvudsakligen riktar sig till barn och ungdomar, så breddades mangan, genom föregångare som Machiko Hasegawa, till att bli ett kulturellt fenomen för såväl män som kvinnor, och kom att läsas av vuxna och äldre, likaväl som barn och unga.
Margaret är en av de klassiska shōjo-mangatidningarna, grundad 1963.
Shōjo-mangan gick under 1960-talet in i en ny tid, i och med subgenren mahō shōjo, ”magiska flickor”, med tidiga exempel som Fujio Akatsukas Secret Akko-chan (1962) och Mitsuteru Yokoyamas Sally the Witch (1966). Mot slutet av decenniet etablerades en våg av nya unga kvinnliga serieskapare, den så kallade ”År 24”-gruppen, med bland andra Moto Hagio (They Were Eleven), Yasuko Aoike (From Eroica with Love), Riyoko Ikeda (The Rose of Versailles), och Yumiko Ōshima (The Star of Cottonland). Bland senare års produktion av shōjo och mahō shōjo manga märks framför allt Sailor Moon skapad av Naoko Takeuchi 1991, men också Oh! My Goddess skapad av Kōsuke Fujishima 1988, Fruits Basket skapad av Natsuki Takaya 1999, och Tokyo Mew Mew skapad av Reiko Yoshida och Mia Ikumi 2000.
Allt fler genrer (från 1970-talet)
I Kōdanshas månadstidning Afternoon presenteras ofta lite mer experimentella serier.
Under 1970-talet började många seinen manga (serier för vuxna män, närmast jämförbart med det västliga begreppet vuxenserier) etablerade sig; bland de mest framgångsrika i denna genre märks Ghost in the Shell skapad 1989 av Masamune Shirow, Blade of the Immortal skapad 1993 av Hiroaki Samura, och Hellsing skapad 1997 av Kouta Hirano. Parallellt med detta rönte också gekigaserier som Golgo 13, skapad 1969 av Takao Saito, Ensamvargen, skapad 1970 av Kazuo Koike och Goseki Kojima, och Akira, skapad 1982 av Katsuhiro Otomo, stor uppmärksamhet – gekigans likhet med västerländska serier innebar också att dessa serier under 1980-talet kom att bli några av de första japanska serierna att etablera sig i Nordamerika och Europa
1972 startade Go Nagais Mazinger Z, vilket innebar att en ny genre, mecha manga, robotserier, etablerades. Genren rönte stor framgång och fick efterföljare som Getter Robot (1974) av Go Nagai och Ken Ishikawa, Mobile Suit Gundam (1979) av Yoshiyuki Tomino och Yoshikazu Yasuhiko, Neon Genesis Evangelion (1995) av Yoshiyuki Sadamoto och Kadokawa Shotenoch, och Full Metal Panic! (1998) av Shoji Gatoh och Shiki Douji.
Dragon Ball, Takahashi och andra
Två shōnen-manga – Akira Toriyamas Dragon Ball (1986) och Rumiko Takahashis Ranma ½ (1987), båda komiska äventyrsserier – kom att bli några av 1980-talets största mangaframgångar. De inspirerade under 1990-talet flera efterföljare, däribland Gosho Aoyamas Mästerdetektiven Conan (1994), Eiichiro Odas One Piece (1997) och Masashi Kishimotos Naruto (1997), vilka samtliga rönt framgång också internationellt. En annan framgångsrik shōnen-manga från samma period är Yoshihiro Takahashis Silver Fang (1983).
Med start i mitten av 1970-talet började företaget Sanrio att kraftigt marknadsföra sin figur Hello Kitty, som med tiden kommit att bli ett internationellt fenomen och också etableras i tecknade serier. Runt milliennieskiftet skapades flera serier i syfte att marknadsföra sällskapsspel och leksaker; bland de mest framgångsrika var Pokémon, Beyblade och Digimon.
Den genom tiderna mest omfattande japanska serien är den ännu aktiva Kochikame, skapad av Osamu Akimoto 1976, och år 2012 innefattande över 180 tankōbon-volymer. Bland de mest produktiva sentida japanska serieskaparna märks kvinnokollektivet CLAMP, med serier som Chobits, xxxHolic, Cardcaptor Sakura, Magic Knight Rayearth, Legal Drug.
Genrer
I Japan delar man inte in manga inom typiska genrer så som vi gör inom västerländska serier. Manga är i första hand indelad i målgruppsgenrer, som shōnenmanga (pojkserier), shōjomanga (flickserier), seinenmanga (serier för vuxna män). Därutöver finns mer detaljerade uppdelningar, som joseimanga (kvinnoserier) Boys’ love (homoerotika och eroporr). (BL kallades tidigare för Shonen-ai, ”pojkkärlek” på japanska. Detta ord ansågs dock för rakt på sak, varför man bytte till det mer exotiska engelska ordet ”Boy’s Love”)
Japanska bokhandlar brukar utöver ovanstående målgruppsindelningar, dela upp serier efter förlag och tidning som serien serialiserade i.
Däremot används i folkmun vissa grova genreindelningar efter stil, som gekiga (realistisk, ”hårdkokt” stil), moe (extremsöt, gullig stil). Det finns även lösa genreindelningar som mahō shōjo (magiska flickor) haremserier (serier där många flickor av olika personlighetstyp kretsar kring en kille), och mecha (robotar, japanska: ロボ, ロボアニメ), yaoi (rakt-på-sak bögporr) men det finns ingen standardiserad indelning som är allmänt använd. Den kvinnliga motsvarigheten till yaoi kallas för yuri (lesbisk pornografi) men är inte jämförbart lika stor som yaoi.
Discussion ¬