Blaze

Ninja

Teckning av en arketypisk ninja från 1817 från en skissamling.
Ninja (忍者) eller shinobi no mono (忍びの者) är ett japanskt begrepp inom krigshistoria och populärkultur.
Den historiska ninjan
Ordet ninja (忍者, jap. ’dold person’), som består av orden nin och sha/ja, är japanska och kan översättas till ”dold person”. Ordet används som benämning för individer som praktiserar ninjutsu. Andra vanliga benämningar som använts historiskt är: shinobi no mono (忍びの者), Iga no mono　(伊賀の者, jap. person från provinsen Iga) och Koga no mono (甲賀の者, jap. person från provinsen Koga). (忍者) En alternativ tolkning av ordet ninja är ”en person som uthärdar” men detta är sekundärt eftersom översättningen snarare blir ”en person som döljer” [underförstått sitt lidande]. Termen innebar i första hand en funktion än en speciell typ av krigare (jämför ”vaktpost”.) En ninja kunde således vara en helt vanlig soldat, som beordrades att spana på fienden eller en spion som aldrig satte sin fot på slagfältet. Populärhistoriker som Stephen Turnbull vill göra skillnad på ”professionella ninja” och tillfälliga ninja med detta är en anakronistisk analys enligt akademiska forskare såsom professor Karl Friday vid University of Georgia.

Under tiden för de stora inbördeskrigen (sengoku jidai) i Japan utvecklades Iga (i nuvarande Mie-prefekturen) och Koga (nuvarande Shiga-prefekturen) till viktiga centra för ”ninja”-aktiviteter. Båda dessa regioner var svårtillgängliga och glesbefolkade och styrdes av ett flertal mindre ledare medan övriga regioner kontrollerades av ”länsherrar” daimyo med mer betydande ekonomisk makt. Trakten var även hemvist för många invandrare från dåtidens Korea och Kina. Med sig förde de kontinentens kultur, religion och tekniska framsteg. Området var ovanligt rikt på tempel och heliga platser, vilket medförde tät trafik av tillbedjare, munkar och eremiter.[2] Inte långt ifrån ligger Kyoto, det gamla Japans administrativa säte där även kejsaren bodde och verkade, och Japans livsnerv, Tokaido-vägen, mellan Edo (nuvarande Tokyo) och Kyoto sträcker sig även genom området. De samurajer som bodde där (kallade jisamurajer av historiker) slöt sig samman i mindre klaner och skyddade sig mot utomstående genom att förlägga sina byar på otillgängliga ställen, ofta skyddade av enkla fortifikationer. De fokuserade av uppenbara skäl på småskaliga krigsaktiviteter och var ofta tvungna att alliera sig med utomstående, mer inflytelserika klaner. Med tiden blev de kända för sin skicklighet i gerillakrigföring och spionage och detta ledde till att daimyō från andra provinser började använda dem (eller satte upp motsvarande enheter) i sina egna arméer. Detta var grunden för myten om ”ninja”-banden från Koga och Iga.

Det finns ingenting som tyder på att det skulle varit skamligt att fungera som ninja. Att använda spionage, ”fula trick” och bedrägeri var något som alla krigsherrar gjorde under tiden, inte minst Japans mest berömda shogun Tokugawa Ieyasu. Ninjutsu var heller inte hemligare än någon annan Bugei Juhappan (de 18 eller fler stridskonster en samuraj förväntades behärska), men när tiderna blev fredligare var ninjutsu inget man fördjupade sig i för att återknyta till gamla ”ärofulla” tider. De alltmer byråkratiserade samurajerna som fortfarande tränade specialiserade sig på duellerande, främst i formen av kenjutsu och iaijutsu (se kendo och iaido) och ninjutsu med flera gamla arter föll mer och mer i glömska. Enligt Karl Friday är det inte troligt att det fanns stridsskolor (ryuha) specialiserade på ninjutsu, även om det inte var ovanligt att ninjutsu ingick som del av träningen.

Vapen

Två Kusari-gama, som ställts ut vid slottet Iwakuni. Vapnet är felaktigt förknippat med ninjor.
Att påstå att ninjor skulle ha använt sig av speciella ”ninja-vapen” och rustningar är rent nonsens och härrör ur senare tids populärkulturella försköning av ninjan. I dessa historier brukar ninjor porträtteras med korta raka svärd (se ninjato), kaststjärnor och diverse kedjevapen som skilde dom från andra krigare. Sanningen är att flertalet japanska fäktskolor nyttjade olika vapen-innovationer som kusari-gama och shuriken för att få ett övertag över en svärdsman i en duell.[5] Att agera ninja bärandes unika vapen skulle väcka uppmärksamhet och motverka syftet. Det raka ninjato-svärdet som vi ser i flertalet ninjafilmer har inget historiskt belägg.

Kampkonst
Eftersom ninjor i gammal och modern mytologi ofta anses besitta fenomenala och hemliga kunskaper i kampkonst finns det personer och kampsportsorganisationer som vill bli förknippade med ninjor. I väst finns tre stilar som alla gör anspråk på historisk koppling till de legendariska ninjakrigarna (se Bujinkan, Jinenkan och Genbukan). Samtliga spårar sin historia tillbaka till Takamatsu Toshitsugu. Takamatsu Toshitsugu räknas bl.a. som det 33:e överhuvudet i Togakure-skolan, en skola som själv spårar sin historia tillbaka i många generationer till Iga-provinsen. Det finns skäl att misstänka att detta främst har med marknadsföring att göra då Togakure-skolans historiska äkthet är starkt ifrågasatt inom budo-världen. Skolan, som av dess utövare påstås vara den äldsta i Japan och över 200 år äldre än den tid där man anser systemet med fäktskolor (ryu-ha) uppstod, är inte nämnd en enda gång av oberoende källor och urkunder. Enligt Bugei Ryuha Daijiten som anses vara standardverket inom akademisk budo-forskning är den lista över arvtagare av Togakure ryu traditionen som återfinns i boken baserad på muntlig tradition (sk kuden) som nedtecknats i modern tid, vilken även innehåller direkta historiska felaktigheter;

系譜は諸伝の資料や口伝を参照して潤色を加え、文献上実在の人物も実際より年代を古くしている点があるように思われる。

”Listan (över mästare) innehåller försköningar genom att referera till information och kuden (muntlig tradition) om personer vars existens är baserad på skrivna källor och traditioner i syfte att framstå som äldre än den faktiskt är.” (Bugei Ryuha Daijiten 1978 års utgåva, sid 627, översättning av Kagerou).

Under 1980-talets populärkulturs ninjaboom dök även många ännu mera tveksamma ninjastilar upp (främst i USA, se exempelvis Ashida Kim). Gemensamt för dessa är att de alla saknar trovärdig historia och ej kunnat bevisa sina påstådda kopplingar till Japan.

Vissa få koryu (strids/fäktskolor skapade före 1868) har kvar element av traditionell ninjutsu i sitt curriculum – som exempelvis skolan Tenshin Shōden Katori Shintō-ryū (天真正伝香取神道流?), även om detta inte är något man lär ut till vem som helst.[8] Även japanska kendoförbundets iaido har element av ninjutsu i vissa kata – exempelvis i formen ”shinobu” där man utför ett anfall i skydd av mörkret.

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte finns någon speciell kampkonst av och för ”ninjor”. Påståendet är anakronistiskt och saknar dessutom helt belägg.

Ninjan i populärkulturen

En ninja som de ofta avbildas i fiktiva berättelser.
Den historiska ninjan är nästan totalt överskuggad av den fiktiva och man kan fråga sig om de har ett gemensamt ursprung. Populärkulturens svartklädda ninja härstammar med stor sannolikhet från kabukiteaterns dolda scenarbetare. Om en rollkaraktär blev ”osynlig” illustrerades detta av att en scen-”ninja” tog hans plats, dvs den ursprungliga skådespelaren försvann från scenen och en karaktär helt i svart tog över rollen.[förtydliga][9] Scenninjan kom så småningom att få en egen roll som skurken med övernaturliga krafter som hjälten ska besegra. Denna skurk blev så populär att man under mitten av Tokugawa-eran fram till idag hade spökhus med ninjor som visade upp sina ”konster” och skrämde barn. De ninjor som begår olika hemskheter på gamla japanska träsnitt har samma mundering som kabukins dolda scenarbetare och ligger till grund för hur filmninjan ser ut idag. Under 1910-talet och framåt får ninjan en positiv roll och blir hjälten i diverse japanska pojkböcker. De mest kända är böckerna om ”hoppande apan” Sarutobi Sasuke.

I dagens populärkultur möter vi den postmoderna ninjan.[källa behövs] Bland redskapen har det letat sig in högteknologiska James Bond-prylar, New York har blivit en naturlig miljö men betoningen på traditionen är starkare än någonsin. Under 1970-talet, 1980-talet och början av 1990-talet exploderade kampsporten och såldes även ninjan i väst. Litteratur, filmer, tv-spel med mera kom i mängder och ofta med lite eller ingen historisk koppling eller korrekthet, vilket har lett till en väldigt skev bild av den historiska ninjan. Om en japan i dag tillfrågas är det många som är osäkra på hur mycket som egentligen är myter.

Ninjans plats i (den västerländska) populärkulturen intogs stegvis:

1970-talets kung fu-filmer – västerlänningar fick upp ögonen för kampkonstestetiken.
1980-talets ninjafilmer, TV- och datorspel – interaktiv underhållning med ninjan både som huvudperson och ond fiende. Författaren Eric Van Lustbaders roman Ninja och dess uppföljare blev också framgångsrika.
Sköldpaddorna Teenage Mutant Ninja Turtles – ninjaleksakerna blev standard i många barnkammare.
2000-talets manga/anime. Naruto är en populär tecknad manga och anime som hämtar material från ninjamyter.

Maneki Neko
Question book-4.svg
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-04)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan.

Maneki Neko
Maneki Neko (japanska: 招き猫) är en typ av prydnader, föreställande japanska katter, och som ofta finns i japanska butiker eller skyltfönster för att locka besökare. Maneki Neko sägs vara lyckobringande och är ett vida spritt fenomen. Symboliken med avseende på färger och utförande kan tolkas på många sätt.

Innehåll
1 Etymologi och symbolik
2 Färger
2.1 Sköldpadd och vit/Calico
2.2 Vit
2.3 Svart
2.4 Guld
2.5 Rosa
2.6 Röd
2.7 Grön
3 Utförande
4 Ursprung och folklore
5 Externa länkar
Etymologi och symbolik
Ordet Maneki Neko betyder ”den kallande katten”, eftersom katten ser ut att vinka till betraktaren. För västerlänningar kan det se ut som om katten bara vinkar istället för att kalla till sig, men det beror på kulturella skillnader mellan öst och väst. I Japan vinkar man till sig någon med handflatan vänd nedåt, alltså ungefär som en vanlig västerländsk vinkning. Det har tillverkats Maneki Neko med handflatan inåt så att västerlänningar ska förstå bättre.

Maneki Nekos resta tass symboliserar olika saker. Om katten har vänster tass rest, sägs det att den kallar till sig kunder. Om den har höger tass rest, sägs det att den kallar till sig pengar och tur. Det finns även varianter med båda tassarna resta, vilket symboliserar beskydd av hemmet eller företaget. Tassens höjd har också betydelse. Ju högre tassen är rest, desto mera tur bringar katten, eller desto längre bortifrån kommer lyckan. Det finns de som tror att Maneki Nekos gest har att göra med det sätt som katter tvättar sig i ansiktet på.

Färger
Maneki Neko förekommer i många olika färger. Den traditionella sköldpadd-[förtydliga] och vita färgen har över årens gång blivit till alla möjliga färger och nyanser – allt från vita och svarta till lila och gröna katter. Maneki Neko finns i många olika designer och former, allt från de klassiska till moderna, såväl massproducerade som unika. Vissa av färgerna kan ha speciella betydelser.

Sköldpadd och vit/Calico
Den klassiska Maneki Neko-färgen och även den färg som anses allra mest lyckobringande. Den här katten är vit med svarta fläckar kantade med brunt. Denna färg har varit populärast mycket länge och ansedd som tursam runt hela världen. Sköldpaddsfärgade hannar anses extra tursamma, eftersom hannens genetiska anlag har mycket små chanser att bli sköldpaddsfärgade och det finns mycket, mycket få sådana i världen.

Vit
Den näst populäraste färgen är vitt, som symboliserar renhet och positiva saker.

Svart
Denna färg sägs jaga bort ondska och negativitet. Den är ibland kopplad till god hälsa, men det är inte ofta. Dessa Maneki Neko sägs skydda mot förföljare och har blivit populära bland kvinnor.

Guld
Det sägs att en guldfärgad Maneki Neko bringar pengar.

Rosa
Den rosa Maneki Nekon är relativt ny, men den har blivit populär på sistone[när?] och symboliserar kärlek.

Röd
Denna färg symboliserar god hälsa. Den jagar även bort negativitet och ondska, precis som svart.

Grön
Gröna Maneki Neko är ganska ovanliga men när de dyker upp symboliserar de hälsa och akademiska triumfer/studier.

Det finns ett flertal andra färger som inte behöver ha någon speciell betydelse utan enbart är dekorativa.

Utförande
Maneki Neko har ofta en haklapp samt ett halsband med pingla kring halsen och håller även ibland i någonting annat speciellt. Vanligt är att Maneki Neko håller i ett guldmynt med japanska skrivtecken, en Ōban. Dessa symboliserar de gamla mynten från Japans Edoperiod. Ett sådant mynt var i verkligheten värt en ryo, en gammal och mycket högt värderad valuta. Maneki Nekos koban är värt hela tio miljoner ryo (千万両). Moderna Maneki Neko kan hålla i allt möjligt, från kristallkulor till magiska pengasläggor.

Maneki Nekon är oftast gjord av porslin eller keramik. Maneki Neko är även populära som spargrisar.

Ursprung och folklore
Det finns flera legender och teorier om Maneki Nekos ursprung, men det är oklart. Man tror att de dök upp på Edoperiodens senare del. Denna legend är mest populär: En rik man tar skydd under ett träd nära Gotukujitemplet under ett åskväder när han ser tempelkatten som tvättar sig i ansiktet och verkar som om den kallar till sig honom. Han går till katten och ett ögonblick senare slår blixten ner i trädet. Katten har alltså räddat hans liv! Den rike mannen blir vän med den fattige prästen och templet blir mycket framgångsrikt.

 

Manga [mɑŋɡa] (från japanska 漫画 Manga ungefär ”fria bilder”) är det japanska ordet för tecknade serier, och syftar i Europa och Nordamerika på japanskproducerade serier.

De japanska serierna är den dominerande serietraditionen i Östasien och Sydöstasien, och har sedan millennieskiftet också haft påtagligt inflytande på europeiska och nordamerikanska serieskapare.

Form

Första utgåvan av pojkserietidningen Weekly Shōnen Magazine (1959).
De tidigaste moderna japanska serierna var vertikala strippserier, ett format som sedermera fått namnet yonkoma (四コマ), vilka, efter nordamerikansk modell, publicerades i dagspressens söndagsutgåvor. Under efterkrigstiden etablerades de första serietidningarna, vilket sedermera blivit det huvudsakliga formatet för japanska serier; idag uppges 35 % av allt tryckt material i Japan vara serier.

Flertalet japanska serier är fortsättningsserier som kan pågå under åratal. De publiceras vanligen först i stora, telefonkatalogliknande, antologiserietidningar på 200 till 850 sidor, varav varje serie tilldelas omkring 15-40 sidor/tidning – ett kapitel. Därefter samlas flera kapitel av respektive serie i mer påkostade pocketböcker av bättre kvalitet (så kallade tankōbon), avsedda att, till skillnad från serietidningarna, sparas och samlas.

I enlighet med det traditionella sättet att skriva japanska, läses manga från höger till vänster. De allra flesta seriesidorna trycks i svartvitt; ofta är dock ett antal sidor närmast omslagen i färg (bland annat där reklamen trycks), vilket möjliggör färgtryck även åt vissa seriesidor. Bland de stora aktörerna märks förlagen Akita Shoten (vars flaggskep bland serietidningarna, Weekly Shōnen Champion, publiceras sedan 1969), Futabasha (Weekly Manga Action, 1967), Houbunsha (Weekly Manga Times, 1956), Kodansha (Weekly Shōnen Magazine, 1959), Nihon Bungeisha (Weekly Manga Goraku, 1968), Jitsugyo no Nihon Sha (Weekly Manga Sunday, 1959), Shogakukan (Weekly Shōnen Sunday, 1959), Shueisha (Weekly Shōnen Jump, 1968), samt Kadokawa Shoten (Shōnen Ace, 1994)

Historik

Badande människor i Katsushika Hokusais Manga.
Förhistorien (1100-tal till 1800-tal)
Sekvenskonst har gamla anor i Japan och kan spåras ända till 1100-talet, då den tecknande munken Toba Sōjō skapade de fyra chōjū giga-rullarna. Ordet ”manga” kan bokstavligen översättas till ”fria bilder” och myntades av Katsushika Hokusai och andra 1800-talskonstnärer som arbetade i träsnitt (ukiyo-e), för utgivningen av bildsamlingar innehållande skämtteckningar.

Pionjäråren (1902–1945)
Den första yonkomaserien, och således den första egentliga japanska serien, skapades av Rakuten Kitazawa 1902. Serien fick namnet Jiji Manga (時事漫画) och hade till form och tematik mycket gemensamt med amerikanska pionjärserier som Richard F. Outcaults The Yellow Kid, Rudolph Dirks Knoll och Tott, och Frederick Burr Oppers Happy Hooligan. Inspiration hade upphovsmannen fått genom sitt tidigare samarbete med den i Japan verksamme australiske skämttecknaren Frank Arthur Nankivell.

Vid sidan av Kitazawa kom också Ippei Okamoto att spela en stor betydelse för seriekonstens etablering i Japan, dels genom sin egen produktion, vilken huvudsakligen bestod av skämtteckningar, och dels genom sitt översättande av amerikanska dagspresserier som Storklas och Lillklas och Gyllenbom.

Osamu Tezuka
Huvudartikel: Osamu Tezuka
Japans nederlag vid andra världskrigets slut innebar en ny tid för landet, både politiskt och kulturellt. Den 3 maj 1947 infördes en ny grundlag, den så kallade fredskonstitutionen, genom vilken den tidigare absoluta monarkin ersattes med ett demokratiskt styre. Den nya grundlagen var inte minst gynnsam för konstnärer och folk i underhållningsbranschen, och kom att innebära en ny era också för landets produktion av tecknade serier; bland annat började de första serietidningarna publiceras, däribland Monthly Manga Shōnen, utgiven av landets ledande bokförlag Kōdansha 1947-1955. I och med serietidningarna kunde också serierna börja utvecklas från yonkoma, till längre, sammanhållande, fortsättningberättelser.

Den 4 januari, 1946 hade tidningen Shokokumin Shinbun börjat publicera Maachan no Nikkichō (”Ma-chans dagbok”), en kodomo manga, barnserie, i yonkoma-format. Serien avslutades redan påföljande år, men dess skapare, Osamu Tezuka, skulle under 1950-talet, bland annat i Monthly Manga Shōnen, komma att utforma den estetiska och narrativa mallen för den moderna mangan. Tezukas stil kännetecknades av storögda varelser med oproportionerliga kroppar, bland annat med inspiration från Betty Boop och Walt Disneys Bambi. 1952 publicerades de första avsnitten av science fiction-serien Astro Boy, vilken blev Tezakus genombrottserie och kom att pågå till 1968. Astro Boy kom att bli en av alla tiders mest framgångsrika japanska serier, både nationellt och internationellt, och fick sedermera en mängd uppföljare och nyversioner.
I Takarazuka har man inrättat ett museum över Osamu Tezuka.
Under de påföljande decennierna kom Tezuka att leda marknaden av shōnen manga, serier riktade till tonårspojkar, och blev också, bland annat med Princess Knight, ledande inom shōjo manga, flickserier. Vid sin död 1989 lämnade han efter sig över 150.000 seriesidor, med betydande verk inom de flesta genrer; bland hans övriga mest namnkunniga serietitlar märks Kimba, det vita lejonet, Black Jack, Buddha, Adolf, och Phoenix.

Jämte och efter Tezuka

En mangaaffär i Japan
Vid sidan av Osamu Tezuka kom också hans samtida kollegor Machiko Hasegawa och Yoshihiro Tatsumi att få stor betydelser för Japans vidare seriehistoria.

Yoshihiro Tatsumi, etablerade 1957 en alternativ serietradition, till en början genom korta serienoveller. Tatsumi, som uttryckligen ville distansera sig från Tezukas bildberättande, tecknade i en betydligt mer realistisk stil, med såväl vardagsnära teman som utpräglat våldsamma berättelser, och kallade sina serier, i kontrast till Tezukas ”manga”, för ”gekiga” (”dramatiska bilder”). Tezuka kom dock att bli den kommersiellt mest framgångsrike av de två, liksom den som kom att få störst inverkan på landets fortsatta serieskapande, och gekinga kom med tiden att förstås som en subgenre till mangan.

Den kvinnliga serieskaparen Machiko Hasegawa rönte dock tidigt stora framgångar med sin humorserie Sazae-san. Serien, en yonkoma-manga, pågick från 1946 till 1974 och innebar startskottet för genren josei manga, kvinnoserier. Till skillnad från majoriteten andra serietraditioner världen över, som under senare häften av 1900-talet utvecklades till att huvudsakligen riktar sig till barn och ungdomar, så breddades mangan, genom föregångare som Machiko Hasegawa, till att bli ett kulturellt fenomen för såväl män som kvinnor, och kom att läsas av vuxna och äldre, likaväl som barn och unga.
Margaret är en av de klassiska shōjo-mangatidningarna, grundad 1963.
Shōjo-mangan gick under 1960-talet in i en ny tid, i och med subgenren mahō shōjo, ”magiska flickor”, med tidiga exempel som Fujio Akatsukas Secret Akko-chan (1962) och Mitsuteru Yokoyamas Sally the Witch (1966). Mot slutet av decenniet etablerades en våg av nya unga kvinnliga serieskapare, den så kallade ”År 24”-gruppen, med bland andra Moto Hagio (They Were Eleven), Yasuko Aoike (From Eroica with Love), Riyoko Ikeda (The Rose of Versailles), och Yumiko Ōshima (The Star of Cottonland). Bland senare års produktion av shōjo och mahō shōjo manga märks framför allt Sailor Moon skapad av Naoko Takeuchi 1991, men också Oh! My Goddess skapad av Kōsuke Fujishima 1988, Fruits Basket skapad av Natsuki Takaya 1999, och Tokyo Mew Mew skapad av Reiko Yoshida och Mia Ikumi 2000.

Allt fler genrer (från 1970-talet)

I Kōdanshas månadstidning Afternoon presenteras ofta lite mer experimentella serier.
Under 1970-talet började många seinen manga (serier för vuxna män, närmast jämförbart med det västliga begreppet vuxenserier) etablerade sig; bland de mest framgångsrika i denna genre märks Ghost in the Shell skapad 1989 av Masamune Shirow, Blade of the Immortal skapad 1993 av Hiroaki Samura, och Hellsing skapad 1997 av Kouta Hirano. Parallellt med detta rönte också gekigaserier som Golgo 13, skapad 1969 av Takao Saito, Ensamvargen, skapad 1970 av Kazuo Koike och Goseki Kojima, och Akira, skapad 1982 av Katsuhiro Otomo, stor uppmärksamhet – gekigans likhet med västerländska serier innebar också att dessa serier under 1980-talet kom att bli några av de första japanska serierna att etablera sig i Nordamerika och Europa

1972 startade Go Nagais Mazinger Z, vilket innebar att en ny genre, mecha manga, robotserier, etablerades. Genren rönte stor framgång och fick efterföljare som Getter Robot (1974) av Go Nagai och Ken Ishikawa, Mobile Suit Gundam (1979) av Yoshiyuki Tomino och Yoshikazu Yasuhiko, Neon Genesis Evangelion (1995) av Yoshiyuki Sadamoto och Kadokawa Shotenoch, och Full Metal Panic! (1998) av Shoji Gatoh och Shiki Douji.

Dragon Ball, Takahashi och andra
Två shōnen-manga – Akira Toriyamas Dragon Ball (1986) och Rumiko Takahashis Ranma ½ (1987), båda komiska äventyrsserier – kom att bli några av 1980-talets största mangaframgångar. De inspirerade under 1990-talet flera efterföljare, däribland Gosho Aoyamas Mästerdetektiven Conan (1994), Eiichiro Odas One Piece (1997) och Masashi Kishimotos Naruto (1997), vilka samtliga rönt framgång också internationellt. En annan framgångsrik shōnen-manga från samma period är Yoshihiro Takahashis Silver Fang (1983).

Med start i mitten av 1970-talet började företaget Sanrio att kraftigt marknadsföra sin figur Hello Kitty, som med tiden kommit att bli ett internationellt fenomen och också etableras i tecknade serier. Runt milliennieskiftet skapades flera serier i syfte att marknadsföra sällskapsspel och leksaker; bland de mest framgångsrika var Pokémon, Beyblade och Digimon.

Den genom tiderna mest omfattande japanska serien är den ännu aktiva Kochikame, skapad av Osamu Akimoto 1976, och år 2012 innefattande över 180 tankōbon-volymer. Bland de mest produktiva sentida japanska serieskaparna märks kvinnokollektivet CLAMP, med serier som Chobits, xxxHolic, Cardcaptor Sakura, Magic Knight Rayearth, Legal Drug.

Genrer
I Japan delar man inte in manga inom typiska genrer så som vi gör inom västerländska serier. Manga är i första hand indelad i målgruppsgenrer, som shōnenmanga (pojkserier), shōjomanga (flickserier), seinenmanga (serier för vuxna män). Därutöver finns mer detaljerade uppdelningar, som joseimanga (kvinnoserier) Boys’ love (homoerotika och eroporr). (BL kallades tidigare för Shonen-ai, ”pojkkärlek” på japanska. Detta ord ansågs dock för rakt på sak, varför man bytte till det mer exotiska engelska ordet ”Boy’s Love”)

Japanska bokhandlar brukar utöver ovanstående målgruppsindelningar, dela upp serier efter förlag och tidning som serien serialiserade i.

Däremot används i folkmun vissa grova genreindelningar efter stil, som gekiga (realistisk, ”hårdkokt” stil), moe (extremsöt, gullig stil). Det finns även lösa genreindelningar som mahō shōjo (magiska flickor) haremserier (serier där många flickor av olika personlighetstyp kretsar kring en kille), och mecha (robotar, japanska: ロボ, ロボアニメ), yaoi (rakt-på-sak bögporr) men det finns ingen standardiserad indelning som är allmänt använd. Den kvinnliga motsvarigheten till yaoi kallas för yuri (lesbisk pornografi) men är inte jämförbart lika stor som yaoi.